Bloggen om mitt liv som mej själv

2005-08-18

Mor är en orm

Usch, vilken mamma jag är..

Jag var och tränade så fort gymmet öppnade i morse. Barnen låg fortfarande och snusade sött när jag gick hemifrån. Rutinen är som så att när klockan börjar dra sig mot dags-att-gå-upp-tid tar jag ett break och ringer och väcker dottern. Hon går på fritidsklubb och kan inte dröna som tonårssonen.

Jag ringde och sa till henne att göra sig i ordning och käka frukost, så skulle jag snart komma hem. Hon ville ligga lite längre, så jag sa till henne att göra det och sedan gå upp och käka frukost i god tid.

Alldeles precis som vanligt träffade jag trevliga människor på gymmet och fastnade lite för länge pratandes med dem, men tänkte att det inte var något problem för dottern var ju dock vaken och igång med morgontoaletten.

Trodde jag tills jag kom hem och såg henne halvligga i tv-soffan. Kläderna låg bredvid henne. Zombieansiktet var på, håret stod i tussar åt alla håll.
Jag valde att inte börja tjata om frukostar, tvättning och tandborstning utan sa bara till att hon skulle börja med påklädningen. Kläderna låg ju redan där och väntade.

Efter påklädningen fastnade hon i badrummet. Med smink, visade det sig.
Ungen är tio år! Jag tycker inte att hon behöver sminka sig för att gå till klubben.

Helt plötsligt finner jag att jag står och hetsar upp mig över något jag trodde jag hade en liberal inställning till. Jag trodde att jag var en sån där förälder som låter ungarna testa sånt som t ex smink utan att göra så stor affär av det.
Det visade sig att där högg jag i sten.

När dottern avslöjade att hon inte ätit någon frukost alltmedan hon stod och klenade på sig svart kajal fick jag ett frispel. Jag är inte snäll när jag får frispel. Jag blir jävligt högljudd. Jag smäller gärna i skåpdörrar. Flera gånger. Och så säger jag jätteelaka saker när jag ser att denna lilla tioåring bara sitter och rullar med ögonen, precis som vilken fjortis som helst.

Hon fick petat i sig lite frukost under tiden som jag hävde ur mig hur korkat jag tycker det är att prioritera utseendet när det kroppen behöver är näring. Hur korkat jag tycker det är att fastna framför dumburken innan man ens har börjat med morgonbestyren.
Till sist trillade tårarna på den lilla och jag fick jättedåligt samvete för att jag är en sån jävla ilsken mamma. Inte alls en sån mamma som den hon måste ha tänkt på när hon skrev ”Min mamma är bäst” längst bak i min lilla träningsdagbok jag tar med till gymmet.

Jag tror den svarta kajalen gräts bort. Och jag bad om ursäkt för att jag flippade över som jag gjorde. Men jag känner mig fortfarande helt värdelös som förälder. Stackars mina barn som inte har någon pappa som kompenserar för mina brister.

1 Comments:

  • At torsdag, 18 augusti, 2005, Anonymous Miriam said…

    Inte är du en orm, inte hela tiden i alla fall, väl? Vi tappar alla humöret då och då, och ångrar oss i sinne därefter.

    Men vi är ju inte sådana hela tiden, det vägs ju upp av all den andra tiden, då vi är som änglar...

    :-)

    Kul att du är tillbaka!

    *kramar*

     

Skicka en kommentar

<< Home