Bloggen om mitt liv som mej själv

2005-09-11

Lugn och fin

Så befann jag mig framför spisen serverandes plättar till frukost. Med grahamsmjöl i. Kanske lite nyttigt. Dottern och jag högg in. Hon skulle vidare med mormor till kyrkan för att sjunga i kyrkokören (dottern, inte mormor) och jag ville ge henne något att stå sig på, eftersom hon är världsmästare i att bara äta typ en riskaka och en halv munfull mjölk till frukost om man inte står och övervakar. Så har det alltid varit. Hon är ingen frukostmänniska.

Genomtänkt som jag är blandade jag plättsmeten i den nyinköpta bunken (tre bunkar med lock i olika storlekar för bara 40 spänn, funkar jättebra förutom att man måste ställa något tungt ovanpå locket så det inte hoppar av när man vänder ryggen till) så resterande smet kunde stå och vänta i kylen medan storebror sov färdigt sin skönhetssömn. Han är dock tretton och ses sällan uppe klockan nio en söndagmorgon. Sköljde av fettklägget från plättlaggen och kände mig rätt redig.

Så steg lille sonen upp och jag erbjöd plättservice. Glömde visst att jag eliminerat alla fettrester från plättlaggen.

Det blev inte riktigt så bra som det brukar. Sonen stod bredvid och konverserade artigt mina plättbestyr. "Brukar det fastna så där?"

Jag är så jäkla dålig på att vara trevlig tillbaka när det kör ihop sig. Jag brukar morra mellan tänderna att jag behöver vara själv NU.. GÅÅ! När jag blir stor ska jag nog gå en sån där anger management-kurs. Det känns som om jag kanske skulle kunna lära mig något. Fast räkna baklänges kan jag redan. Och jag går och tränar och skriker där, så jag är hyfsat belevad när jag är i möblerade rum. Förresten skrek jag inte alls på plättarna idag, vilket ändå får anses som ett fall framåt.

1 Comments:

  • At fredag, 16 september, 2005, Anonymous Snigel said…

    Jag tror faktiskt inte att plättarna hade brytt sig, även om du skrikit åt dem. *fnissar* Kul att du är tillbaka, det har varit tyst ett tag hos dig!

     

Skicka en kommentar

<< Home