Bloggen om mitt liv som mej själv

2005-12-26

Hittat på en tysk sida om Kinks

Ray och Karin sjunger Days
Ray Davies sjunger Days tillsammans med min söta, talangfulla kusin Karin på välgörenhetsgalan "Kick AIDS out" på Café Opera den 5 december.

2005-12-24

Mysteriet med den missfärgade knogen

Hur kan det komma sig att vänster hand har en rektangel i lätt neonorange ton, med en pytteliten ofärgad rektangel inuti, mitt över pekfingerknogen när jag vaknar?
Har jag legat och sovit på julklappspapper?
Har jag varit uppe i sömnen och målat mig själv med tuschpenna?

Jag har kollat julklappspapprena (jag satt och slog in allra sista julklappen sent i natt), men inget mönster stämmer. Och jag tror att dottern hade kastat något hårt i skallen på mig om jag hade varit inne i hennes rum och irrat bland pennorna mitt i natten. Dessutom är färgen en aning för svag för att se ut som om det är nymålad tuschpenna, mer som urblekt efter x antal tvättar.

Har tomten varit på tidigt besök och märkt ut mig för extra speciell behandling den här julen?

Var är Grissom när man behöver honom?

2005-12-21

Ringsignalförsening

Pappa fyllde år häromdagen och beslutade sig bland annat för att fira med en ny ringsignal till sin mobil. Jag erbjöd mig att hjälpa honom med nedladdning och installation, eftersom den tekniska biten är rena grekiskan för honom.

Fick fixat wap-inställningar från hans operatör, men får ändå inte kontakt med ringsignalsservern och så har det blivit en massa mailande hit och dit. För tillfället väntar vi på att operatören ska höra av sig. Under tiden har jag mobilen här, så jag kan fixa grejerna snabbt och lätt när jag tids nog får support.

Vi har i princip samma telefon, pappsen och jag, bara det att hans är en lite nyare modell än min. Och så har jag kommit på att han har Backgammon i sin. Det har inte jag i min. Jag är helt telefonBackgammon-fixerad just nu. För min del gör det inte så mycket att supporten har bråda dagar och inte har haft tid att återkomma till mig riktigt än. Vad pappa innerst inne tycker vet jag inte, men han är bra på att hålla masken.

2005-12-20

Cykeln är min

Det är helt sjukt, men jag vann faktiskt! Cykeln står på gymmet med mitt namn fastsatt med en stor lapp på ramen. En mountain bike.

Händer sånt här verkligen mig?

Snaggad

Mitt hår var en trött torva utan hopp. Ganska patetisk.
Egentligen är det inte att rekommendera att påbörja projekt hacka av håret klockan tio på kvällen, men alternativet var att sätta sig i soffan och titta på Grease och det kände jag inte för.

Jag klippte ungefär 5 cm på längden och klippte upp det. Hackade av någon slags lugghistoria, som jag kommer att få sätta upp med spännen när jag tränar (genomtänkt..).

Klipp klipp

En mycket härligare känsla än att sitta och bliga på mig själv där jag sitter i frisörstolen och ser helt anskrämlig ut i mitt hängiga, våta hår och hoppas, hoppas att frisören ska kunna uträtta underverk. Sedan när jag är nyfriserad ser håret inte ut som mitt hår - eller rättare sagt så som jag skulle önska att mitt hår såg ut - och så ska jag betala mucho dinero för eländet till på köpet.
Nä, när jag klipper mig själv skippar jag traumadelen och leker kreativ istället. Och känner mig oerhört ekonomisk.

Skulle det nu råka vara så att jag har klippt lite kortare än jag tänkt (och mer ojämnt) är det no biggie. Min styrka sitter inte i håret. Mitt hår är ändå så flygigt på vintern att det ser ut som Sgt Floyd Peppers hår; ett hår som virvlar runt huvudet på ett lite långsamt, fjunigt sätt. Det kan ingen frisör i världen ändra på med en sax.

En liten fundering i all stillhet: Jag har för mig att jag hade självfall i håret när jag var liten. Var har jag gjort av det?

gitarristen i Mupparna

2005-12-16

Hoppe och Boppe

Hoppe och Boppe
Vid något tillfälle var det någon som kallade hockeytvillingarna Sedin för Hoppe och Boppe, och det fastnade i min skalle. Mycket lättare att komma ihåg än Daniel och ehh.. Henrik(?).

Now.. off to the gym.

Tv-underhållning anno dazumal

Edinburgh Military Tattoo
Av någon anledning flashade en minnesbild från min barndom till innanför pannbenet på mig häromdagen. Jag erinrade mig plötsligt att jag har suttit och tittat på marscherande säckpipespelare i Edinburgh castle på den tiden vi fortfarande hade svartvit tv. En helt förträngd del av min barndom.
Edinburgh Military Tattoo faktasida

Jag är nästan säker på att jag har gjort det fler gånger än en, vilket tyder på att det a) fanns oändligt lite att titta på på tv när jag var liten eller b) fanns något som fascinerade i de där uppvisningarna.
Min gissning är en kombination av de båda alternativen.
Fanns där en pukhäst med kan man räkna med att jag satt som klistrad. Jag har alltid älskat stora, kraftiga hästar med maffiga hovskägg.

f.d. pukhästVar tvungen att leta reda på en bild av drottning Elizabeths II av England gamla pukhäst, Galway Warrior. Så pampig att man tappar andan.

2005-12-14

Bara lite lucia kvar - phew

Luciafirande i dotterns klass igår kväll.
Spröda stämmor i svajiga tonarter.
Av killarna är en tuff stjärngosse, resten coola tomtar. De allra coolaste tomtarna sjunger inte, utan står mest och ser besvärade ut.
Ängsliga tärnor sneglar uppåt på lucias levande ljus i ljuskronan: Ska ljuslågan från ljuset högst uppe på hjässan sätta eld på pappersgirlangerna som hänger kors och tvärs i rummet?
Fiolintro av musikaliska tärnan skär i mina öron. Jag försöker hålla masken (sitter som tur är långt bort), men kan inte hjälpa att jag ryser. Men all heder åt musicerande tärnan - kanske är det en världsviolinist i vardande?
Liten syster kryper diskret fram och vill dra i storasystertärnans lusselinne.
Fröken får springa före och hiva undan bord och stolar så lucia kan ta sig fram på sin väg ut ur matsalen.
Lucia klarar sig från att få stearin i håret.

luciatåg
Jag fikade tre gånger igår. Idag blir det två gånger till, varav en på Församlingshemmet där dottern ingår i luciatåget på lunch. Det luciatåget brukar låta så vackert så ögonen tåras. Framför allt när de lussar vid kyrkans julkonsert är det så håren ställer sig rätt ut på hela kroppen. Då är det magiskt.

2005-12-11

In my dreams

Han ringer för första gången på ett par månader. Byter ett par ord med båda barnen och vill sedan prata med mig.

Jag är fantastisk som ens orkar bemöda mig om att låta trevlig, men trevlig låter jag faktiskt. Vi kan till och med skratta tillsammans.

Jag har förträngt att vi någonsin skrattade när vi var ihop.
Jag är faktiskt inte säker på att vi gjorde det särskilt ofta.
Vi hade kanske inte så jäkla mycket att skratta åt.
Eller så har vi blivit vuxna, äntligen.

Han tackar mig för att jag är som jag är, och låter som om han uppriktigt menar det. Fast jag vet förstås hurdan han är. Man ska inte lita på det han säger, för det är inte alltid med sanningen överensstämmande.
Komplimanger ska man å andra sidan ta till sig. Skit samma om han bara säger det som får mig att hålla mig lugn och inte börja bråka om små skitsaker som att han inte betalar underhåll eller träffar sina barn.

Några sekunder efter vi har lagt på ringer han upp igen med andan i halsen och säger att han glömde berätta att hans bror fått sitt första barn - en ny kusin till barnen. Och jag blir glad och varm och längtar efter att se den lille och tycker det skulle vara jättemysigt att träffas allihop.

Men det fungerar bara i fantasin, det vet jag. Det är så trist.

2005-12-07

För skojs skull

Jag har låtit analysera familjens ansikten med ett antal kändisars på www.myheritage.com.

Dottern är mest lik Jennifer Connelly.
Sonen är mest lik Clark Gable.
Deras fader konungen har ingen motsvarighet i kändisregistret. Dottern har utan datoranalys kommit fram till att han ser ut som Lenny Henry.
Jag är mest lik Hillary Swank.

Stora lillasyster är mest lik Natalie Wood, men också lite Hillary Swank (fast stora lillasyster och jag inte är släkt med varandra).
Lilla lillasyster är mest lik Leonardo DiCaprio.
Lillebror är mest lik Donna Summer, men också lite Leonardo DiCaprio (vilket verkar rimligt eftersom lilla lillasyster och lillebror är tvillingar).
Och deras mamma ser ut som Drew Barrymore.

En sån tjusig familj.

vår familj som kändisar
faderns familj som kändisar

2005-12-06

Oerhört ambitiös ung man

Sonens musikprov gick väl inte över sig väl. Han och en stor del av klassen hade underkänt, vilket betyder omprov.
Jag kommer att slå rekord. Jag hade dåligt förra gången, och nu kommer jag att ha ännu sämre. Jag har glömt bort det jag eventuellt kunde förra gången.

Käre lille gubben.. Plugga?
Nä, just det. Papprena är borta sedan länge.
Tänkte inte på att man inte orkar fixa nya.
Dum jag är.

2005-12-05

Insikt om morgonen

Jag tror faktiskt jag är allergisk mot slask.

2005-12-02

Tupperware-prinsessan

Det är jag, det.

Trotsade mörker och kyla för att få titta på senaste kollektionen.
Det är patetiskt.
Får väl skylla på mina äckliga mjölbaggeerfarenheter.

Tyckte burkarna var för dyra.
Nähä!!

Tupperware köksvågDet bidde inga burkar.
Det bidde en köksvåg.
En limegrön och blå.
Passar perfekt i mitt kök, som är limegrönt och blått.
Den var naturligtvis dyr den också, vi snackar ju Tupperware.

Så nu ska jag tydligen helt spontant börja väga min mat, eller?
Jag är en idiot.

2005-12-01

Fokus på tandborsten

tandborstsmurfTandkräm på tandborsten.
Gapa.
In med tandborsten i käften.
Gnugga.
Borsta.
Borsta lite till.
Spotta.
Skölj.
Spotta.

Piece of cake?
Kunde man tro, men inte för mig.

Jag börjar borsta.
Sedan tittar jag mig omkring.
Slutar borsta och håller fast tandborsten i munnen.
Börjar kamma håret.
Eller plocka undan hårspännen och annat löst dräll efter dottern.
Eller börjar vika tvätt.
Eller börjar göra något annat som inte är att borsta tänderna.
Det slår aldrig fel.

Delmål: att borsta tänderna utan att börja göra något annat.
Ska prova att blunda nästa gång.